Tillbakatillrutaett

Det går ju inte så bra för mig och mitt bloggande. Jag har inget att berätta. Jag tror jag ska lägga ner det till jag hittar någon som kan fixa en bra design och ett bra namn på blogg-fan och så ska jag sätta igång på riktigt ;)

Hare så länge!

Eftersom jag vet vilka som läser det här kan jag skriva nästan vadsomhelst. Nästan. Jag kan iallafall berätta om mina klasskamrater från Danderyds gymnasium. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag visste inte att det fanns såna människor på riktigt. Ioförsig visste jag inte det om Lundafolket heller, men det är en annan sak ;)

Den första tjejen jag träffade heter Ebba och hon kommer från Gotland. Hon var snäll och trevlig och tog hand om mig. En dag var hon trött för att hon hade stannat uppe hela natten och läst på om en ekvation som hon kanske skulle läsa om på universitetet.

Mitt i den första lektionen kom en kille in med kaffe och macka. "Min tredje frukost höhö!" När lektionen var slut bad han Ebba hålla i kaffemuggen och hans 175 böcker och så dansade han och sjöng för mig i ungefär 5 minuter. "Ny elev ny elev ny elev, vi har en ny elev ny elev ny elev.." Han kunde inte sjunga. Eller dansa.

Sen har vi Tryggve. Innan jag fortsätter ska jag säga att jag och Moa läste klasslistan dagen innan och skrattade åt alla roliga namn. Tryggve är dubbelt så lång som mig (2,02!!!), har stort lockigt hår, fjun-musch, utsvängda jeans och för liten tröja. Han hade dansat tiodans för Alemana.

San-san Ma pratade jag inte med, men han har roligt namn. San-san Maaaaaaa :)

Alexey och Sergej kommer från Ryssland. De pratade matte på ryska över hela klassrummet så att lärarna såg helt förvirrade ut.

Jag råkade hamna brevid Alexey en mattelektion. Jag fattade ingenting av vad läraren pratade om så jag höll på att rita en ful liten blomma.  Han tittar på den och så slår han upp sitt eget block och frågar mig om Anna stavas med ett eller två n. Jag svarade och plötsligt blev jag väldigt intresserad av vad läraren sa. Mot slutet av lektionen fick jag en bild där det står Anna omringat av massa blommor. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera, men jag sa väl tack och log lite fånigt. Frågade om han inte heller förstod det som stod på tavlan. "Jag gjorde det här för 2 år sen, fast på ryska" Dumförklarad, ja.

Nästa mattelektion satte sig Alexey brevid mig igen. Han fick hjälpa mig med Trigonometrin och när jag väl fattade sa han att han ska göra en ny teckning till mig fast större. Vad skulle jag säga? Jahapp svarade jag tror jag. Jag måste tillägga att bilderna var sjukt snygga! Han är grym på att rita! Han hann inte rita klart den stora på en lektion så han fortsatte på nästa. Och på rasterna. Sergej frågade vad han gjorde och sen snackade dom ett bra tag på ryska. Jag hörde mitt namn nämnas en gång men sen gick jag därifrån. Piiinsamt!

Resten av klassen var alla likadana. För korta byxor, stora tänder och glasögon. Som mig fast tio gånger värre! Alla var genier, såklart. De pratade på ett språk som jag inte förstod. Men ingen pluggade eller gjorde särskilt bra ifrån sig på proven. Alla satt hemma och spelade dataspel. På rasterna spelade dom, eller pratade om levels och andra obegripliga saker.

Raster och håltimmar spenderas tillsammans med de andra årskurserna från mattelinjen. De har ett eget rum, en egen förening. Rummet heter "Mupprummet". Alla på skolan vet vad det är och ingen annan än matteelever vågar sig in.

Det är ett relativt litet rum med fördragna gardiner. Det finns åtta datorer tror jag. Och inga fönster. Och ungefär tre klasser därinne. Det blir ganska varmt och stinker svett. Datorerna är alltid upptagna av dataspelsnördar. Soffan är proppfull. Det som finns kvar är några runda pallar. Flera av dom har redan gått sönder. Men de går inte till spillo. De tejpas upp med silvertejp på väggarna och används som bokhyllor m.m. På en vanlig hylla står det ungefär 200 burkar Jolt-cola. Det är tydligen en daglig rutin att dricka ett par stycken sånna. Jag skulle kunna hålla på hela dagen.

Så fort jag kom in kommer det fram tre stycket 3:or och frågar vem jag är, vad jag gör där och varför. Ebba fick försvara mig för jag var för upptagen med att rynka på näsan och fnissa åt deras "hem".

Om det låter som att jag pratar skit om dessa människor så ber jag om ursäkt! Det är inte alls meningen. Dom var rätt sköna faktiskt. Men helt enkelt inte min typ av kompisar. Om ni sett "The big bang theory" så vet ni vad jag pratar om. Leonard *20 och Sheldon *50. Penny *-10.

Hejsvejs :)

Den 6 januari blev syrran arg för att jag och pappa skulle åka till Stockholm. "På min födelsedag?!" Det får vi höra varje år. På trettondagsafton ska hela världen stanna upp, för då är det minnsan Moas födelsedag. Nog om det. Vi åkte på förmiddagen för att ha mycket tid på oss.

SL-kort, en veckas mat och andra nödvändiga saker köpte vi innan vi dumpade alla mina väskor i huset i Djursholm.

Djursholm ska vara det finaste området runt Stockholm. Så är det också. Enorma och unika hus med fina bilar och stora trädgårdar. Familjen jag bodde hos heter Edwall. En mamma, en pappa och två döttrar. Allihopa smala, snygga och välklädda. Huset hade fyra våningar och en källare. Jag bodde i ett rum precis intill ytterdörren och köket. Jag fick aldrig se de andra våningarna. Men de berättade om gymmet i källaren, biosalongen på översta våningen och alla fina salonger. Köket var såklart stort och varje gång jag gick in där var det kliniskt rent. Jag undrar fortfarande hur Helena (mamman) hade tid att städa. Mitt rum var inte så stort, men alldeles tillräckligt för mig. Det var också fint.

Jag, som precis flyttat från mitt rum i Nilstorp med larver och spindelnät visste inte alls hur jag skulle beté mig. Jag är van vid att lägga fötterna på soffbordet och äta middag i mjukisbyxor. De två veckor jag var där sträckte jag mer på ryggen än jag gjorde på någon balettlektion! Och mjukisarna låg längst in i garderoben så att ingen skulle få syn på dem.

Första dagen jag skulle till skolan var jag faktiskt inte så nervös. Men jag var såklart 10 minuter tidig till bussen. Rätt var det var kommer snyggaste killen och väntar på samma buss, han gick alltså på samma skola. Woho tänkte jag, det här blir bra!

Väl inne på skolan fick jag vänta vid ingången på att bli upphämtad. Väntaväntavänta. Jag hann prata med mamma i telefon och gråta en lite skvätt på toaletten. En kvart för sent kom läraren som skulle ta mig till kemin, om jag inte minns fel. Ett par minuter sent började några få av mina klasskompisar droppa in. En av dem var Ebba, som tog hand om mig hela dagen. Det är jag tacksam över, annars hade jag inte hittat rätt till någon klass.

Efter att ha hälsat och presenterat mig som "den nya tjejen" för ett antal lärare gick jag hem vid 2-tiden. Kallt som satan var det den dagen. Jag tror det var nästan -25 grader. Självklart gick jag vilse. Jag tror det var 2,5 kilometer, vilket ska ta ungefär 20 minuter att gå. 1,5 timme senare kliver en kissnödig isbit in genom dörren. Jag satte mig vid datorn och skakade.  Familjen pratade i köket och jag ville inte gå in och störa första dagen. Jag åt ingenting den dagen. Så när klockan var runt 8 var jag hungrig, kall, blyg och ledsen. Haha, jag kan bli så mesig när ingen ser på!

På fredagen åkte hela klassen till Uppsala, jag lyckades missa tågen och tunnelbanan men kom så småningom från till centralen. Så fort vi kom fram till Uppsala smsade jag Erika, men hon var i Paris. Typsikt. Vi promenerade i kylan, tittade på domkyrkan, men jag stannade i entren. Kyrkor har aldrig varit min grej. Sen gick vi in på det museum vi hade kommit dit för att se. Det var faktiskt riktigt spännande. Fysik och matematik från stenåldern till idag. Jag lärde mig mycket. Vi åt lunch och sen gick jag tidigare för att hinna med tåget till Gävle.

Den 10 januari, min 18-årsdag, klockan 19 satte jag mig på en buss till Stockholm central och grät konstant i 2 timmar. Jag är så pinsam! Folk måste ha tittat, men jag har för mig att jag inte brydde mig. Det tog tid att komma till tunnelbanan och Roslagsbanan men jag kom fram tillslut. Det gör jag väl alltid? :)

Veckan därefter var den värsta veckan jag har varit med om hittils. Jag mådde så dåligt. Försökte förklara för mina föräldrar och några vänner, men de sa att det bara är början. Så skulle jag också ha sagt. Men känslan jag hade gick inte att beskriva. Jag har längtat hem förr. Jag mådde dåligt ofta i början i Lund, men då visste jag varför och jag kunde kämpa emot eftersom jag visste vad jag ville. Det här var annorlunda. Allt var fel. Skolan var fel, klassen var fel, boendet var fel. Jag kunde inte träna och jag kunde inte dansa. Johan hade för lite tid. I en vecka var jag ensam i hela världen.

Trotts den korta tiden har jag mycket roligt att berätta. Främst många roliga personligheter. Det sparar jag till nästa inlägg.

Fortsättning följer!

Idag är det måndag. Jag vaknade så fort klockan ringde och jag var ovanligt pigg. Det här blir en bra dag, tänkte jag. Sedan försökte jag svälja och upptäckte att min hals är så tjock att en hel kaktus får plats där i. AJ!

Jag hade kunnat gå till skolan, men istället la jag mig i soffan och sov 3 timmar.

Nu sitter jag här, fortfarande i mjukisbyxor och har sjukt dåligt samvete för missade lektioner och för att det är fint väder ute. Tänk så mycket man missar genom att ligga framför teven en hel dag. När jag ändå är i deppartagen funderar jag också över hur mycket jag missar i mitt liv. Jag borde gå ut mer, träffa fler folk, festa mer, springa mer, dansa mer, leka mer, skratta mer, plugga mer, slåss mer, allt! Istället har jag mer än 100 inlägg på min blogg och kanske en miljon inloggningar på Facebook. Så himla onödigt!

Idag hade jag tänkt gå på Step 2 igen, och så ville mamma gå på jympan. Men nu blir det ingenting, min hals säger ifrån. Deppigt.

Jag hade tänkt skriva om Danderyd idag. Kanske senare. Eller imorgon, för då har jag 1 lektion som råkar vara idrott. Värt? Njaa..

På onsdag ska jag komma igång med vardagen igen. Hejja mig. Då måste jag kämpa extra hårt några veckor för att göra mig förtjänt av påsklov. För övrigt kanske jag ska hälsa på Erika i Uppsala då, det hoppas jag på, vore skönt att få uppdatera mig lite om vad som händer i landet där borta. Skåne.

Hej så länge!

Sportlov

Lov kan vara det bästa som finns. Vilken tur att man går i skolan så man får vara ledig ibland ;) Första halvan av veckan bestod av plugg, träning och mys. Skönt sätt att varva ner och komma ikapp lite. Jag har bara en matteläxa kvar innan jag är helt läxlös. För ikväll alltså, imorgon kommer det nya prov, nya uppsatsen och nya jagfattaringenting's. Andra halvan av veckan åkte jag skidor, dansade på after ski, och skrattade åt Jannes släkt. Trevliga människor.

Jag har återfått min kärlek till vintern och slalom. Jag ville aldrig sluta åka i backarna. Vädret var perfekt; -10 grader, sol och klarblå himmel. Snön var lättåkt och backarna lagomt branta. Det är ju underbart. Jag ska till Kungsberget så fort jag bara kan!

Men nu är det söndag. Igen. Innan jag får slänga mig i sängen måste jag packa upp min stora väska, göra färdigt matten, trigonometri, och fortsätta läsa i körkortsboken. Det är inte långt kvar till körkortet nu! Längtar.

Förresten ska jag se Catch me if you can innan jag somnar. Bra film, faktiskt.

Imorgon ska jag berätta om Stockholm :)

Efter många sömnlösa nätter, långa telefonsamtal och sega balettlektioner hade jag bestämt mig för att inte ta studenten i Lund. Min första tanke var att hitta en danspartner. Vartsomhelst, jag flyttar. Jag mailade och pratade med alla tränare jag kom på och bad dem leta i Sverige, i norden. Men inte. Jag trodde för en stund att killar i världen var utrotade. Eller nåt.

Men under allt letande efter passande länder, städer och skolor väcktes någonting som egentligen har funnits i tankarna ända sedan jag kom till skåne. Jag hittade massa spännande skolor och utbildningar och det slog mig att det faktiskt är möjligt att ändra sig. Jag måste inte bli dansare.

Danderyds matematikgymnasium. Nu kör vi.

Efter jag hade bestämt mig kände jag en enorm lättnad. Pressen från skolan släppte. Jag tog egna sovmornar, släppte kontrollen i dansen. Men det slutade bara med att jag fick dåligt samvete över att inte göra mitt bästa.

Sen kom revyn. Två sega veckor med lite dans för min del. Såhär i efterhand är jag mycket stolt över den föreställningen och nöjd över att jag fick chansen att vara med. Men innan sista föreställningen hade Martin en liten predikan om hur viktigt det är att göra sitt bästa, och att det är detta dansare lever för. Inte jag, tänkte jag ett par gånger innan det var dags att lägga på ytterligare två lager smink.

Om det var för Martins skull eller för min egen vet jag inte, men sista föreställningen kämpade jag för att göra mitt allra yttersta. Sista gången jag står på en scen, tänkte jag och gav allt. De få minuterna jag dansade, var jag glad. Jag får fortfarande en speciell känsla när jag hör "Let me entertain you" eller när någon visslar på "Always look on the bright..".
Sen var det över. Jag kände ingenting.

Veckorna efter det gick långsamt.

De sista dagarna sa jag hejdå till klassen och till ett fåtal lärare. Jag tänkte flera gånger att jag borde gråta, men det kom ingenting. När jag fick världens sötaste nalle av underbara Elin pressade jag fram en tår men sen tog det stopp.

Det var först när mitt rum var tomt och jag körde iväg med bilen som jag fick svårt att svälja. Men det försvann när jag körde ut på motorvägen. Jag tror jag fortfarande var inställd på att komma tillbaka. Jag insåg inte på hela jullovet att jag bara skulle till Stockholm.

Tre månader senare har det lagt sig. Nu fattar jag. Senast inatt drömde jag om Nilstorp och att Seb som bodde mittemot hade flyttat in i mitt rum och jag var där för att hälsa på. Nu kommer all saknad, all sorg som jag borde ha känt sista veckan innan julen. Jag är rädd att några tror att jag inte brydde mig. Men jag vet inte hur jag ska ändra på det. De skulle se mig nu.

Min första dag i Stockholm berättar jag om i nästa inlägg. Just nu har jag för mycket tankar och minnen från Lund. Jag skulle kunna skriva så mycket. Så mycket som jag är stolt över. Jag är glad att jag kom till Lund. Jag hade gjort samma val igen, för det har lärt mig så mycket, saker som ingen annan kan göra åt mig.

Jag saknar er homies

Nej, det är definitivt ingen mardröm. Aldrig. En känslofylld dröm är det. Mycket bättre beskrivning. En annorlunda tid, då känslor i vanliga fall inte riktigt är min grej.

Godnatt!

Det har gått hemskt lång tid sedan jag skrev ett blogginlägg sist. Jag har nästan glömt hur man gör. Och vad ska jag berätta.. Det har hänt så mycket sedan sist. Så mycket att jag knapp har det helt klart i huvudet.

Jag ska börja med att säga att jag ska sluta känna press från en sån här dum sak. Skitsamma om jag bara har några läsare, ingen design och uppdaterar långsamt, den här bloggen är till för att jag ska få dela mitt liv med en teknisk pryl gjord av.. vad fan är en dator gjord av?! Blondinvarning på mig.

Jag tror jag får dela upp det här i flera inlägg, jag ska ju trots allt upp klockan 06,30 imorgon, sportlov, för att tvätta. Suck!

Livet i Lund känns så långt borta just nu. Som en lång dröm. Frågan är om det var en mardröm eller någonting man hela morgonen önskar vore sant. Jag tror det är en blandning. Det enda jag vet är att jag varje dag funderar över vem jag är, vad jag vill och vart det finns.

Inom loppet av 2 månader har jag bott i tre helt olika städer. Lund, Stockholm (Djursholm/Danderyd), Gävle. Jag tror jag får ta en stad i taget, börja med Stockholm för att sedan kunna glömma det. Men det får bli imorgon. Jag vet inte riktigt hur jag ska hinna med det, men det lär väl gå fort. Om 1,5 år i Lund blev till hundra inlägg, borde två veckor i Stockholm inte bli mer än några rader. Mattegymnasiet var det ja? I vanliga fall skulle jag faktiskt räkna ut exakt hur lång nästa inlägg borde vara, men just nu får ni nöja er med det där. Jag går ju trots allt bara i ettan.. suck.

Efter detta deprimerande inlägg ska jag bara säga att livet är schysst och jag är fit for fight!

Sov gott, för det ska jag!
Happykisses :D

 

Alldeles för Schizo för dig? Bara att vänja sig ;) Mohahah