Tillbakatillrutaett

Den 6 januari blev syrran arg för att jag och pappa skulle åka till Stockholm. "På min födelsedag?!" Det får vi höra varje år. På trettondagsafton ska hela världen stanna upp, för då är det minnsan Moas födelsedag. Nog om det. Vi åkte på förmiddagen för att ha mycket tid på oss.

SL-kort, en veckas mat och andra nödvändiga saker köpte vi innan vi dumpade alla mina väskor i huset i Djursholm.

Djursholm ska vara det finaste området runt Stockholm. Så är det också. Enorma och unika hus med fina bilar och stora trädgårdar. Familjen jag bodde hos heter Edwall. En mamma, en pappa och två döttrar. Allihopa smala, snygga och välklädda. Huset hade fyra våningar och en källare. Jag bodde i ett rum precis intill ytterdörren och köket. Jag fick aldrig se de andra våningarna. Men de berättade om gymmet i källaren, biosalongen på översta våningen och alla fina salonger. Köket var såklart stort och varje gång jag gick in där var det kliniskt rent. Jag undrar fortfarande hur Helena (mamman) hade tid att städa. Mitt rum var inte så stort, men alldeles tillräckligt för mig. Det var också fint.

Jag, som precis flyttat från mitt rum i Nilstorp med larver och spindelnät visste inte alls hur jag skulle beté mig. Jag är van vid att lägga fötterna på soffbordet och äta middag i mjukisbyxor. De två veckor jag var där sträckte jag mer på ryggen än jag gjorde på någon balettlektion! Och mjukisarna låg längst in i garderoben så att ingen skulle få syn på dem.

Första dagen jag skulle till skolan var jag faktiskt inte så nervös. Men jag var såklart 10 minuter tidig till bussen. Rätt var det var kommer snyggaste killen och väntar på samma buss, han gick alltså på samma skola. Woho tänkte jag, det här blir bra!

Väl inne på skolan fick jag vänta vid ingången på att bli upphämtad. Väntaväntavänta. Jag hann prata med mamma i telefon och gråta en lite skvätt på toaletten. En kvart för sent kom läraren som skulle ta mig till kemin, om jag inte minns fel. Ett par minuter sent började några få av mina klasskompisar droppa in. En av dem var Ebba, som tog hand om mig hela dagen. Det är jag tacksam över, annars hade jag inte hittat rätt till någon klass.

Efter att ha hälsat och presenterat mig som "den nya tjejen" för ett antal lärare gick jag hem vid 2-tiden. Kallt som satan var det den dagen. Jag tror det var nästan -25 grader. Självklart gick jag vilse. Jag tror det var 2,5 kilometer, vilket ska ta ungefär 20 minuter att gå. 1,5 timme senare kliver en kissnödig isbit in genom dörren. Jag satte mig vid datorn och skakade.  Familjen pratade i köket och jag ville inte gå in och störa första dagen. Jag åt ingenting den dagen. Så när klockan var runt 8 var jag hungrig, kall, blyg och ledsen. Haha, jag kan bli så mesig när ingen ser på!

På fredagen åkte hela klassen till Uppsala, jag lyckades missa tågen och tunnelbanan men kom så småningom från till centralen. Så fort vi kom fram till Uppsala smsade jag Erika, men hon var i Paris. Typsikt. Vi promenerade i kylan, tittade på domkyrkan, men jag stannade i entren. Kyrkor har aldrig varit min grej. Sen gick vi in på det museum vi hade kommit dit för att se. Det var faktiskt riktigt spännande. Fysik och matematik från stenåldern till idag. Jag lärde mig mycket. Vi åt lunch och sen gick jag tidigare för att hinna med tåget till Gävle.

Den 10 januari, min 18-årsdag, klockan 19 satte jag mig på en buss till Stockholm central och grät konstant i 2 timmar. Jag är så pinsam! Folk måste ha tittat, men jag har för mig att jag inte brydde mig. Det tog tid att komma till tunnelbanan och Roslagsbanan men jag kom fram tillslut. Det gör jag väl alltid? :)

Veckan därefter var den värsta veckan jag har varit med om hittils. Jag mådde så dåligt. Försökte förklara för mina föräldrar och några vänner, men de sa att det bara är början. Så skulle jag också ha sagt. Men känslan jag hade gick inte att beskriva. Jag har längtat hem förr. Jag mådde dåligt ofta i början i Lund, men då visste jag varför och jag kunde kämpa emot eftersom jag visste vad jag ville. Det här var annorlunda. Allt var fel. Skolan var fel, klassen var fel, boendet var fel. Jag kunde inte träna och jag kunde inte dansa. Johan hade för lite tid. I en vecka var jag ensam i hela världen.

Trotts den korta tiden har jag mycket roligt att berätta. Främst många roliga personligheter. Det sparar jag till nästa inlägg.

Fortsättning följer!