Bara Anna

Vem satte stopp där?

Blåmärken, skrapsår, muskelvärk, feber, smink, rök, hårspray, yrsel, glädje, gemenskap, diciplin, lycka, trötthet, beröm, avundsjuka, tacksamhet, kärlek, besvikelse, vänskap jag skulle kunna fortsätta hela natten.

Blod, svett och tårar är bara en liten del av dansens och underhållandets värld. Konstigt att något som ska underhålla kan innehålla så mycket annat. Men å andra sidan är det därför folk vill titta, för att de på scenen lägger ner sin själ, sitt liv på några få minuter på scenen.

Idag var det koreografitävling och jag hade gjort ett nummer till några tjejer. Alla koreografer är så sjukt grymma att man känner sig så otroligt liten och ovetande. Jag skulle vilja berätta för flera stycken hur bra deras nummer är och hur imponerad jag är, men jag kan inte förklara, det går inte. Jag kan inte sätta det i ord. Jag vet att många på vår skola kommer att bli någonting stort. Jag vet att vår skola kan vara vägen till framgång. Och jag är ledsen och besviken på mig själv för att jag inte kan vara en del av det på grund av ren vilja. Jag kunde inte vara på teatern, i logen och njuta. Jag kunde inte längta till att få stå på scenen. Det går inte hur mycket jag än försöker.

Enda gången jag njöt och kände att jag älskar dans, var när jag och Christoffer dansade latin som pausunderhållning. Det är fel. Fel dansstil. Varför kan jag inte känna så för balett? eller modernt? Varför går det inte...

Tro inte att jag är deppig nu, för det är jag inte. Trots en krävande dag cyklade jag hem med ett leende på läpparna. Jag har så mycket att vara lycklig för. Och trots rätt rejäla tabbar blev uppträdandet allt som allt ganska lyckat. Jag vet att jag säger emot mig själv nu hela tiden. Men det är så min hjärna håller på. Jag tror att hjärnan och hjärtat har största bråket med ett fett slagsmål. Så har det alltid varit. Jag bryr mig inte om vad som vinner, bara jag kan bestämma mig snart. Trött på att inte veta vad jag vill.

Puss på mina fina dansare från idag, tack för allt!

Sov gott